Mitt i flytt

En dag kvar till flytten till nya huset och stressen är fullständig, jag går på högvarv konstant.
Märkligt fenomen som jag upplevt upprepning av genom livet då jag flyttat alldeles för många gånger, helt plötsligt börjar grannar komma fram och prata och vilja dricka kaffe. Kompisar till barnen som man inte hört något av innan ringer och vill leka, människor i omgivningen visar helt plötsligt ett intresse av ens vardag och liv.
I tre år har jag bott här nu, frågeställningen är ju varför inte detta handlande sker tidigare?
Teorin är:
Den svenska människan är reserverad och månar om sitt eget och framför allt sitt privatliv, en rädsla finns hos de flesta att grannar, andra föräldras osv ska ha för stor insyn i deras liv och när man då ändå ska flytta är det ju helt plötsligt säkert att bjuda på sig lite för man försvinner ju snart.
För om det skulle vara så att man skulle släppa in grannen på livet så visar man ju de fel och brister man har, jobbigt värre? Det är ju lätt att uppvisa en fasad vid ett hej då och då men i det långa loppet vid insyn syns ju det som folk är så förbannat rädda att visa.
Det är min teori , jag kan ha fel.................

Det här med att reagera

Överallt kan man läsa om Engla och hennes öde, om minnesstunder,om hur hon var , hur mamman mår osv.
Jag var i affären för ett par veckor sen med min dotter och på varenda förstasida står det om Engla, impulsiv som jag är kommenterar jag detta högt i affären , folk vänder sig om och tittar konstigt naturligtvis så jag frågar: Blir ni inte förbannade när ni ser det här?
Fyra stycken står i kön och alla svarar att de inte tänker på det så mycket eller att de inte försöker läsa om det, allt för att undvika att reagera......................VARFÖR?
Enligt mig är det mer normalt att svära åt rubrikerna, att bli fly förbannad och att visa det då det som hände är så enormt upprörande. De flesta tycker att om man skulle reagera på allt skulle man bli galen.........................HALLÅ.......... det är en galen värld lägg lite energi på dessa saker.
Det är svårt att förebygga sådanahär händelser det kan jag hålla med om men folk är så förbannat blåögda, nu bor jag på ett ställe där vi är enormt skyddade från sådanahär händelser men jag är den nojigaste mamman på en radie av 54 mil, jag vägrar vara blåögd.
Andra menar på att man inte ska skrämma upp barnen, än en gång VARFÖR? Det är väl bättre att dom är lite rädda så att de har en inbyggd försvarsmekanism än att de blindt litar på varenda människa..........visst jag önskar också att världen såg annerlunda ut MEN DEN GÖR INTE DET! Man måste anpassa efter det man inte kan förändra.
Dessutom kan man tycka att dagspressen borde lägga in skriverier om hur vi skyddar våra barn, försöka hjälpa till mer i förbyggande syfte, likaså svenska folket i allmänhet, börja prata med grannar, med folk, börja synas och höras i grannskapet, ju fler som vet vem du är och dina barn desto fler har ögona öppna.
Det är jättefint med minnestunder och dylikt för Engla men det hjälper inte henne eller hennes mamma....................nej hörni ni måste börja noja och reagera och bli handlingskraftiga för era barns skull!

Härlig morgon med en runda golf

Strålande sol och en golfrunda, så borde varje morgon börja. Kommit hem nu och ska ta en kopp kaffe i solen innan flytt packningen måste dra i gång igen, bara en vecka kvar nu.
Min trevliga golfrunda gick jag med en herre nyinflyttad till denna ö, hade köpt sig en av de nybyggda marklägenheterna vid havet. Många fastlänningar man möter på golfbanar har gjort samma sak, man undrar hur dom egentligen har råd att köpa dessa svindyra lägenheter/kåkar vilket genast för tankarna på hur det i framtiden kommer att se ut här.
Fullt med pansionären hitflyttade med fet plånbok, då inte barnfamiljer eller vanligt dödliga verken har möjlighet till jobb eller klokt boende. Bakåtsträvan i mina ögen.
Ett väldigt uttjatat ämne men värt att nämna igen.
Själv skulle jag vilja att mina barn växer upp och ges möjlighet att stanna kvar på ön, dock har jag inte allt för stora förhoppningar till detta med nudagens utveckling.
Själv stormtrivs jag här och önskar en annan utveckling.
Nu är det kaffedags.............

En massa sol = Fräknar

Måndag i dag och temperaturen visar 20 grader i skuggan hav åtta på morgonen, man kan inget annat än att le och bli pigg.
3 möten väntar och jag står mitt i flytt, en vecka kvar innan flytten till det efterlängtade huset.
Något stressad är mamma i dag men lyckas ändå behålla lugnet och hinner till två av mina tre möten 2 av 3 det är bra kämpat tycker jag.
Jag jobbar inte just nu men klockan är redan halv tre innan jag får en kort stund i solen och kaffe i mig otroligt vad tiden går snabbt just nu.
Jag får väl berätta lite om mig och varför jag väljer att starta denna blogg, ålder och var i landet jag befinner mig ser ni ju på profilen så det behöver jag ju inte nämna.
Mina solstrålar är i dag 7 snart 6 och 4 år gamla, min sambo jobbar MYCKET som tur är har jag valt att inte jobba för tillfället, vi har precis köpt ett hus och står mitt i flytt.
Jag har diagnosen adhd likaså min son, väljer att inte nämna så mycket om just detta här då det för mig är ganska uttjatat för tillfället.
Jag är en tjej med skinn på näsan, full av åsikter och ganska udda i de flestas ögon dock positivt udda...............vad som nu menas med det.
Denna blogg är tanken att den ska användas till att skriva av sig vardagliga händelser såväl som ämnen som rör mig, gör mig upprörd eller förbannat glad.
Jag har mycket att säga om mycket och på detta sätt kan folk välja om dom vill lyssna eller inte.
Kommentarer mottages gärna, bra som dåliga, provoserande eller med håll spelar kvitta.............
Så jag välkomnar er som är intresserade............